Silverpilen mimsan

När jag fick mitt körkort fick jag köra med farsans mercedes. Nice tänkte jag, men som alla andra adertonåringar ville man ju ha en egen bil. Jag visste precis hurudan bil det skulle vara. En silvergrå Opel Astra -97. Punkt slut. Så blev det. Bilen köptes från Jakobstad, förra ägaren var en läkare från Jakobstad som hade haft in bilen på service titt som tätt, nu hamnade bilstackaren hos mig...



Min Opel har gått som klockan alla år. Konstigt nog.. Nämde jag att jag sällan använder motorvärmare? Ser ni, min lilla silverpil startar hipphapp fast det
är -30 grader. Hälsosamt, nja knappast.. Sen är det ju så att jag väldigt ofta har henne att gå på tomgång. Hälsosamt, nja knappast... Men då måste jag ju faktiskt säga att jag har nog skött min lilla pärla också. En rejäl omfattande service så där huxflux, ett par gånger har jag haft bilen på oljning, så ni vet, min Mimsan är minsann inte rostig!! En sak är dock lite underlig, hon slukar olja. Vad kan det bero på? Jag vet precis när det är dags att fylla på.
Tyvärr har åldern gjort sitt och silverpilen har börjat förfalla. Fan, jag som var så duktig på att ha henne på service, nu ligger jag efter. Skit. Termostaten krånglar, eller det vill säga, fungerar inte. Sätesvärmaren har gått sönder. Trodde det var så enkelt som att byta säkring, men iom att sätesvärmaren och cigarettuttaget hör till samma säkring kan det inte vara så, eftersom cigarettuttaget fungerar. Silverpilen saknar nästan alla skvättlappar då racer Rita kört för hårt på isen.
Någon ny bil vill jag inte ha. Mimsanlimsan är billig, lätt och liten att ha.

Fast en BMW X5 skulle sitta fint...