Flera i min bekantskapskrets är övertygande om att spöken existerar, vilket jag aldrig gjort. Jag har aldrig stött på något "spöke" och heller inte varit med om något onaturligt. Men INGEN, och jag menar INGEN, av de i min bekanstskapskrets har stått öga mot öga med ett spöke. Om de nu finns (som så många påstår), borde väl man ha sett dom? Eller "visar" de sig bara för nån utvald?? Öööö. Jag är en sån att om jag ska tro på nått, måste jag SE det. Visst har man väl hört knarr och oidentifierade ljud, men det är ju katten eller blåsten eller kvistar eller regn eller ja vad fan som helst. Men inga jävla spöken. Vem skulle vilja hälsa på mig?? Och om det nu sker, varför sker det alltid när det är MÖRKT? Kan dom inte knalla åpå mitt på ljusa dan?
Vi har sett på för mycket skräckfilmer.
Rädd? Nej, men ibland kan min fantasi spela mig ett spratt, en natt tyckte jag att jag hörde nått främmande. Lite lite rädd blev man, men jag tänkte att "ÄHH, de får väl komma och ta mig då om det är det de vill."
Och jag låg kvar i sängen nästa morgon och katten sov på sängen.
1 kommentar:
Spöken? Varför inte prata om Gud då...att hon skulle finnas är för mig lika onaturligt som ett spöke, av samma orsaker. Däremot tror jag att det finns en jäkla massa människans begränsade hjärna inte kan förklara, dvs inget onaturligt, bara sånt som inte går at visa vetenskapligt. Dit hör dock inte Gud, det finns inte rum för något sånt (världen klarar sig bra/dåligt ändå), däremot har jag liksom alla andra ingen aning om vad som händer efter döden. Allt vad vi känner till säger oss att vi bara dör och försvinner och det kan jag gärna tro. Oundvikligen kan jag ändå aldrig veta säkert eftersom min hjärna är lika begränsad som alla andras. Vi ser det vi klarar av att se, och vi är förmodligen blinda för en hel massa som kanske månne har i folkmun börjat kallas spöken. Löjlig benämning är det hursomhelst.
Skicka en kommentar