Ni vet fälttävlanshästen FRH Escada JS, som Ingrid Klimke tog EM medalj med nu i Malmö?
Hon är halvsyster till min Milky Way.
De har samma mor, Lehnsherrin.
Helt otroligt att min lilla Zacki har stora berömda halvsyskon.
Coolt!
söndag 8 september 2013
torsdag 5 september 2013
Suspori
Efter några månader utan ridning har jag nu äntligen suttit på hästryggen igen.
När man är gravid, speciellt i slutet av graviditeten, undrar man nog ibland om man någonsin kommer att kunna rida igen. Rida visst, men lika bra? Lika lätt? Jag blev så himla stor och trött, så att sitta på en häst kändes väldigt avlägset. Tänk om allt inte går bra? Tänk om man får en baby med kolik så man är så trött att man inte ens orkar tänka häst? Mina tankar var många.
Ungefär en månad efter förlossningen kom syster och sa "nu sköter jag, gå och rid" beordrade hon mig. Jag sa "eeh okej" och kände pulsen öka. "Å hur kommer det att gå.." Jag var inte rädd eller osäker på hästen utan mer om "domen", kan jag rida?
Jag satt på mig ett par spända ridbyxor, tryckte in baby bullen och drog på mig chapsen.
Där stod jag utanför hagen, som en liten flicka med grimskaftet i hand. Äpplet var tvättat och rent, det skulle min häst få.
Suspori. Han är så klok och snäll. Ridningen gick sådär, jag var vinglig och svag, blev trött och flåsig, skänklarna levde ett eget liv. Jag blev lätt deprimerad, var jag såå dålig? Ridning brukar ju vara lätt? Well, jag försökte inte bry mig så mycket, min kropp har gjort en tuff ansträngning så jag måste ge den tid.
Nästa ridtur gick mycket bättre, jag var tillbaka! Jag hade min egen sadel och Suspori gick kanon bra. Jag fick rida igenom honom till en början, då han har mest haft ledigt och slappnat av i hagen med sina kompisar. Jag började med att flytta honom för skänklarna, det är viktigt för mig, så att min häst ska kunna ställa sig, och för att få den lösgjord och fin i sidorna. Han behövde lite övertalning till först, men sen kom han ihåg mig och min ridning och efter några höger och vänster varv, var han precis som jag ville ha honom. Mjuk och fin och gör hörnen korrekt.
I galoppen var han spänd och hade lite bråttomt. Inte tempot, utan mer som att han galopperade för snabbt med benen och spände nacken och halsen. Lite som marsvinsgalopp. Han blev mer avslappnad efter ett tag, men inte tillräckligt. Men å andra sidan behöver han inte gå perfekt nu heller, jag förlåter det mesta. Det som inte går igenom idag kan vi göra imorgon.
Hinder låg framme. Jag kunde inte motstå, så vi hoppade ett par skutt. Förfärliga hopp men vad gör det? Suspori fattade nog inte varför jag slamsade av och an, men jag orkar faktiskt inte bry mig, man behöver inte ta allt så allvarligt. Rytmen kommer.
När man är gravid, speciellt i slutet av graviditeten, undrar man nog ibland om man någonsin kommer att kunna rida igen. Rida visst, men lika bra? Lika lätt? Jag blev så himla stor och trött, så att sitta på en häst kändes väldigt avlägset. Tänk om allt inte går bra? Tänk om man får en baby med kolik så man är så trött att man inte ens orkar tänka häst? Mina tankar var många.
Ungefär en månad efter förlossningen kom syster och sa "nu sköter jag, gå och rid" beordrade hon mig. Jag sa "eeh okej" och kände pulsen öka. "Å hur kommer det att gå.." Jag var inte rädd eller osäker på hästen utan mer om "domen", kan jag rida?
Jag satt på mig ett par spända ridbyxor, tryckte in baby bullen och drog på mig chapsen.
Där stod jag utanför hagen, som en liten flicka med grimskaftet i hand. Äpplet var tvättat och rent, det skulle min häst få.
Suspori. Han är så klok och snäll. Ridningen gick sådär, jag var vinglig och svag, blev trött och flåsig, skänklarna levde ett eget liv. Jag blev lätt deprimerad, var jag såå dålig? Ridning brukar ju vara lätt? Well, jag försökte inte bry mig så mycket, min kropp har gjort en tuff ansträngning så jag måste ge den tid.
Nästa ridtur gick mycket bättre, jag var tillbaka! Jag hade min egen sadel och Suspori gick kanon bra. Jag fick rida igenom honom till en början, då han har mest haft ledigt och slappnat av i hagen med sina kompisar. Jag började med att flytta honom för skänklarna, det är viktigt för mig, så att min häst ska kunna ställa sig, och för att få den lösgjord och fin i sidorna. Han behövde lite övertalning till först, men sen kom han ihåg mig och min ridning och efter några höger och vänster varv, var han precis som jag ville ha honom. Mjuk och fin och gör hörnen korrekt.
I galoppen var han spänd och hade lite bråttomt. Inte tempot, utan mer som att han galopperade för snabbt med benen och spände nacken och halsen. Lite som marsvinsgalopp. Han blev mer avslappnad efter ett tag, men inte tillräckligt. Men å andra sidan behöver han inte gå perfekt nu heller, jag förlåter det mesta. Det som inte går igenom idag kan vi göra imorgon.
Hinder låg framme. Jag kunde inte motstå, så vi hoppade ett par skutt. Förfärliga hopp men vad gör det? Suspori fattade nog inte varför jag slamsade av och an, men jag orkar faktiskt inte bry mig, man behöver inte ta allt så allvarligt. Rytmen kommer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)